känslan av att man är otillräcklig.. att folk inte tror man gör sitt bästa.. man skäms.. tycker man är värdelös. tror att alla andra tycker illa om en. att dom blir less på att man inte dyker upp fast man ska. Det är inte sant. Självklart finns det en massa människor som inte förstår, som tror att man aldrig kan må så dåligt när man är ung. Men det kan man och dom unga som mår dåligt blir bara fler och fler. Vissa förstår det, andra inte.
Jag är extremt duktig på att hacka på mig själv. Säger till mig själv att ingen vill ha mig. ingen vill vara nära mig och ingen vill jobba med mig. Jag räcker inte till fast jag gör mitt bästa. Enligt mig själv..
Jag skulle ringt en massa samtal.. jag skulle jobbat.. men de går inte.. jag vet att det egentligen inte är så farligt men det är svårt att förstå då hela kroppen skriker att alla hatar en å att allt är farligt..
Minnen kommer tillbaka.. minnen från tiden då jag mådde bättre än nu.. minnen då jag hade ett ställe att fly till.. minnet från när jag gjorde mitt största misstag.. jag flyttade hemifrån.. till fel person.. jag flyttade till ett svin.. jag trodde jag älskade den perfekta killen. men jag älskade tanken av den perfekta killen.. för killen jag var med.. han förstörde mig.. han tog bort leendet från mina läppar. han tog bort mitt glada humör och min positiva personlighet. Han förstörde mig..
Jag kan aldrig få tillbaka den tiden han tog.. jag kan aldrig göra mitt misstag ogjort..
jag kan bara försöka få dagarna att gå och försöka tänka framåt.

xoxo